Jag har sådan besutsångest! Det håller mig vaken när jag ska sova, det gnager och hjärnan funderar som aldrig förr! Ska jag börja plugga eller jobba? Eftersom jag inte har något jobb att gå tillbaks till när jag inte ska vara mammaledig nåmer så är det ju ett bra tillfälle till att börja plugga. Men samtidigt har jag inte bara mig själv att tänka på. Jag kommer ju bli en fattig student i tre år. Tommy ska dessutom byta jobb nästa månad, vilket innebär att han inte har fast jobb nåmer. Inte för att ett fast jobb ger en mer trygghet, man kan ju bli uppsagd när som helst. Hur som helst så tror jag ju inte att tommy skulle behöva gå utan jobb speciellt länge, med bra kontakter kommer man ganska långt.

Men har jag då lusten, orken, disciplinen och framförallt motivationen till att börja plugga? Då blir det ju självklart på distans. Är ju sjuksköterska jag vill bli, bestämde mig för det för typ 2 år sedan. Så jag är glad att jag inte hoppade på en utbildning efter gymnasiet för då hade jag utbildat mig till socionom, vilket jag inte vill bli idag! Börjar jag istället jobba får vi ju betydligt mer pengar i kassan, då är jag dock rädd för att jag aldrig kommer börja plugga. GAH, det är så svårt!! Har ju ett tag kvar att fundera för distansutbildningarna börjar ju bara på vårterminen, alltså nästa år i januari. Men det stör mig redan nu att jag inte vet hur jag vill göra, är så kluven!

Där fick ni ta del av mina intressanta funderingar, nu ska jag stoppa på en tvättmaskin och röja undan här :)